|
Symptom på lungcancer hos arbetare i de uranhaltiga gruvorna i Böhmen har varit kända sedan sekler tillbaka och kunde i slutet av 1800-talet identifieras som lungcancer. Under åren 1969-70 mätte Statens strålskyddsinstitut (SSI) radonhalten i flera svenska gruvor och fann att den ofta var olämpligt hög. Efterföljande år presenterades undersökningar som visade på en förhöjd förekomst av lungcancer hos gruvarbetare. De alarmerande riskerna med radon resulterade i att Arbetarskyddsstyrelsen 1972 gav ut ”Radonanvisningar” som innehåller gränsvärden och föreskrifter för tillsyn och mätning av radon i gruvor.
Redan i början av 1900-talet konstaterade engelska forskare att vissa byggmaterial innehöll radioaktiva ämnen. De mätte upp högre joniserande strålning inomhus än utomhus. Även i Sverige utfördes mätningar av strålning i byggnader på 20-talet. I början av seklet var intresset också stort för att mäta radonhalten i vatten. Detta intresse var dock föranlett av tron på att vattnets innehåll av radioaktiva ämnen gav det en särskilt hälsobringande effekt.
Det dröjde dock till början av 1950-talet innan någon större uppmärksamhet ägnades åt strålmiljön i bostäder. Då genomfördes en omfattande undersökning av bland annat gammastrålning i cirka 1000 hus och radonhalter i några hundra bostäder. Genom denna undersökning visade det sig att hus byggda av alunskifferbaserad lättbetong (blåbetong) gav betydligt högre stråldoser av gammastrålning och alfastrålning från radon än hus byggda av trä och tegel. Då, liksom nu, ansågs att de förhöjda radonhalterna orsakades av för liten luftväxling och rekommendationen blev därför att förbättra denna.
Under energikrisen vintern 1973-74 rekommenderades fastighetsägarna att spara energi, bland annat genom att minska ventilationen i bostäderna. SSM varnade för riskerna med alltför liten luftväxling och följdriktigt fann man vid mätningar av radon och ventilation 1976-78 att radonhalterna nu var högre än under 1950-talet samt att luftväxlingen var mindre än vad man tidigare ansett vara normalt.
Regeringen tillsatte 1979 en utredning om radon. Utredarens arbete kom att till övervägande del behandla praktiska frågor om radon i bostäder och redan samma år föreslogs provisoriska åtgärdsnivåer och gränsvärden. Sedan 1981 har vi i Sverige haft gränsvärden för radonhalter i bostäder och i nya byggnader.
Under 1980- och 1990-talen utfördes en hel del mätningar av radon och åtgärder mot radon i bostäder och på arbetsplatser, men intresset var tidvis lågt. För att få fart på radonsaneringen beslutade regeringen 1999 att återigen tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera problemen med radon. I uppdraget ingick också att presentera förslag till effektiva statliga åtgärder som i rimlig tid kunde få ner radonhalterna under gällande gränsvärden. Efter en omfattande undersökning av radonläget i landet föreslog utredningen bland annat ett omfattande mätprogram av bostäder.
Under 2001 beslutade riksdagen att miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö skulle kompletteras med ett delmål för inomhusmiljön, vilket gjordes 2002. Delmålet skall vara uppnått till 2020 och innebär att byggnader och deras egenskaper inte skall påverka hälsan negativt. För att uppnå målet skall det säkerställas att
- samtliga byggnader där människor vistas ofta eller under längre tid senast år 2015 skall ha en dokumenterat fungerande ventilation,
- att radonhalten i alla skolor och förskolor år 2010 är lägre än 200 Bq/m3 luft, och att
- radonhalten i alla bostäder år 2020 är lägre än 200 Bq/m3 luft.
Riksdagen uttalade också:
”Oavsett om radonkällan är marken eller det material byggnaden är uppförd av finns det ingen annan verksamhetsutövare än den aktuella byggnadsägaren som kan bära ansvar för att åtgärder vidtas. Tillsynsansvaret för att så sker ligger hos kommunen.”
I Sverige sänktes under 2004 riktvärdet för radonhaltens årsmedelvärde från 400 Bq/m3 till 200 Bq/m3.
|
